Czy słowo "sammansättning" (szw. "złożenie") jest złożeniem?

Is the word "sammansättning" (in Swedish: "compound") a compound?

Niniejsza praca ma na celu analizę różnic w terminologii stosowanej w słowotwórstwie języka szwedzkiego. Studium obejmuje terminy: słowo, morfem, morf, rdzeń, temat słowotwórczy, morfem resztkowy, złożenie, derywacja, nazewnictwo wariantów derywacji, a także konstrukcji słowotwórczych łączących cechy złożenia i derywacji. Poprzez analizę i porównanie pojęć, ich definicji, oraz przykładów prezentowanych przez szwedzkich językoznawców, wskazywane są rozbieżności nie tylko w odniesieniu do terminów opisujących oznaczane zjawiska, lecz także różnice w zakresie znaczeniowym i poziomie szczegółowości definicji oraz koherencji tworzonych systemów klasyfikacji form słowotwórczych. Ponadto w pracy zaprezentowany został, przeniesiony na grunt języka szwedzkiego, model przedstawiony przez polskiego językoznawcę Andrzeja Bzdęgę (1980), który stworzył kompletny system klasyfikacji form słowotwórczych dla języka niemieckiego. System ten stoi w sprzeczności z tendencjami obecnymi w terminologii szwedzkich językoznawców, stanowiąc alternatywną propozycję opisu form słowotwórczych, rozwiązującą wiele istotnych problemów terminologicznych, opisanych w niniejszej pracy.

The purpose of this study is to highlight the differences which appear in the terminology of word formation in Swedish. The work focuses on comparing analysis of terms such as word, morpheme, morph, root morpheme, word stem, cranberry morpheme, compound, derivation along with the variants of derivation and the variety of transit forms. Furthermore a model of a polish linguist Andrzej Bzdęga is presented, who constructed a describing system of word formation in German. It has been adapted to the peculiarity of the Swedish language and can be an alternative to the terminological systems which the Swedish linguists promote.

En detaljerad analys samt jämförelse mellan de anförda termerna, definitionerna och exemplen har bevisat att det finns skillnader både när det gäller de använda benämningarna på ordkonstruktioner och de förklaringar för respektive företeelser som språkforskarna erbjuder. Redan vid grundbegreppet ord har författarna till de analyserade böckerna försökt ange lämpliga definitioner, vilka emellertid inte alltid kan besvara frågan vad ordet ord egentligen syftar på.Däremot är författarna överens om begreppet morfem: de anför likadana definitioner samt bestämmer sig (de flesta) att använda termen också i betydelsen morf i sina framställningar. Skillnaderna börjar dock vid försöket att förklara begreppen rotmorfem och ordstam, vilka ofta förväxlas med varandra. Dessa två begrepp är avgörande för följande resonemang som beträffar de vanligaste sätten att bilda ord i svenskan, dvs. sammansättning och avledning. Även om det finns många ofullständigheter i beskrivningen av dessa ordbildningdmönster kan man dra en slutsats att författarna i princip benämner och klassificerar dessa företeelser likadant. Det finns inte några nämnvärda avvikelser fastän skillnader dyker upp i första hand vid försök att förklara ur vilka led en sammansättning består eller vid försök att nämna den del av ett ord som avledningsaffix fogas till.Problem vid beskrivningen av ordbildningsprocessen finns däremot hos ord som är avledda utan synbara, dvs. fonematiskt representerade suffix. Denna process klassificeras under olika namn, t. ex. kortavledning, ordklassövergång, ordklassbyte, regressiv avledning, retrogradering o.dyl. Å ena sidan anför varje författare en annan grupp ord som följer begreppens definitioner, å andra sidan försöker en del av dem förklara fenomenet med hjälp av nollsuffix resp. nollallomorf.En stor differentiering kan man också observera vid beskrivningen av olika slags övergånsformer mellan avledning och sammansättning. Processer där avledning och sammansättning verkar ske samtidigt klassificeras under olika slags namn och själva processerna förklaras på diverse sätt. Till sådana kan man räkna: avledd sammansättning, ordfogning och bildande av nya ord med hjälp av produktiva för- och efterleder. Dessa vanligen använda termer har talrika synonymer som ändå inte i hela sin utsträckning motsvarar de på det sättet klassificerade processerna. Dessutom kan man dra en ytterligare slutsats att inte alla exempel på ordbildnigsprocesserna uppfyller de krav som definitionerna ställer.En tydlig skillnad i terminologin och klassificeringen av ordbildningsprocesserna erbjuder den polske språkforskaren Andrzej Bzdęga, som utvecklat ett komplext system för ordbildningen i tyskan (1980). Efter att ha adapterat systemet till det svenska språkets specifik visar det sig att det fungerar bra och eliminerar en hel del ofullkomligheter som dyker upp vid jämförelsen av de definitioner som de svenska språkforskarna presenterar.Avslutningvis kan man påstå att det finns en stor mångfald i beskrivningen av ordbildningsprocesserna i svenskan, vilket har framhävts i uppsatsen.